Det tycks vara helt omöjligt för de finländska politikerna, åtminstone för dem som hör till regerings­partierna, att tala om rasism och antirasism. I stället glider diskussionerna genast in på yttrande­frihet, säger Anu Koivunen. – I regeringen finns konsensus om att inte diskutera svåra frågor, vilket innefattar rasism, mångkulturalism och fascistiska och nynazistiska rörelser. Uppenbarligen tänker politikerna att de inte vinner, utan förlorar, väljare om de befattar sig med de här frågorna, vilket är oroväckande. När Olli Immonen (Sannf) uppmanade till kamp mot mångkulturalismen reagerade politiker med intetsägande fördömanden mot hatretorik i allmänhet i stället för att kräva en utredning av Immonens kopplingar till nynazismen, säger Koivunen. När ett gäng nynazister tog till våld under lördagens demonstration i Jyväskylä diskuterar man polisens agerande i stället för högerextremisternas kopplingar till andra nazistiska rörelser. – Både Alexander Stubb (Saml), Juha Sipilä (C) och Timo Soini (Sannf) kunde ha förstärkt sin profil som politiska ledare genom att tala om saker vid deras rätta namn, men det har de inte gjort. Regeringspartiernas ledning har inte tagit lyra på den inbjudan till dia­log som medborgarsamhället kastat ut. Antingen bedömer de att frågan inte är viktig eller så vill de vara taktiska, säger Koivunen. – Om inte regeringen själv klarar av att hantera sådant här så vore det kanske bra att de anlitar en pr-byrå som hjälper till med kommunikationen. Det blir intressant att se om aktivismen får någon effekt eller om politikerna kan fortsätta låtsas som om de inte behöver ta ställning. Anu Koivunens engagemang väcktes för tio år sedan när hon flyttade till Sverige och aktivt började jämföra de två ländernas politiska offentlighet. Och skillnaden är enorm, säger hon. – I Sverige är också avlägset samröre med nynazistiska eller fascistiska idéer helt oacceptabelt, också för Sverigedemokraterna. Mänskliga rättigheter och jämlikhet är heliga värderingar för svenskarna, en del av deras nationella självbild. Jag tror att alla politiker, inte bara oppositionen, skulle ha fördömt Immonens uttalande på Facebook eller Twitter, säger Koivunen, som är bosatt i Helsingfors för ett forskningsprojekt under de följande två åren. Fallet Immonen har gjort det väldigt tydligt hur viktiga de sociala medierna är i dagens offentliga samtal, säger hon. Samtidigt ger de sociala medierna politikerna möjlighet att undvika svåra följdfrågor genom korta statusuppdateringar på Facebook eller Twitter, vilket är problematiskt. – Trots att vi nu har större möjlighet än någonsin tidigare att föra dia­log så har vi hamnat i en situation där politikerna dikterar dagordningen för det politiska samtalet. De sociala medierna används som ett sätt att undvika intervjuer genom att låta ett intetsägande uttalande på Twitter ersätta klara svar om regeringens riktlinjer. Vilka konsekvenser har den här sortens envägskommunikation? – Att politikerna inte bryr sig om att diskutera de frågor som medborgarna vill diskutera rimmar väldigt illa med målsättningen om att öka medborgarnas samhällsengagemang. För vad ska vi dra för slutsatser av att medborgarsamhället inte har makt att föra upp frågor på agendan? Envägskommunikationen ökar misstron mot en fungerande demokrati och förstärker separationen mellan folket och eliten. Också medierna borde pressa politikerna hårdare och kräva svar, anser Koivunen. Journalisterna ställer ofta upp på envägskommunikationen i stället för att ställa kritiska följdfrågor. – Men är journalisternas främsta uppgift faktiskt att bete sig väl? frågar sig Koivunen. Det finns ändå en stor skillnad mellan hur rasism, mångkulturalitet och diskriminering diskuteras och hanteras i Svenskfinland jämfört med det finska Finland, säger hon. I Svenskfinland är tröskeln lägre för att skriva om de här frågorna, både på ledarsidorna och i form av reportage. – Den finlandssvenska offentligheten är mycket mer svensk. Det finns en mycket större känslighet för de här frågorna, säger Koivunen. Demonstrationen för mångkulturalism i Helsingfors fick ändå stor spridning även i de finska medierna, och nådde till och med New York Times och Washington Post. Att demonstrationen i det lilla landet uppe i norr fick så stor publicitet beror på att invandring och mångkulturalism är en så högaktuell fråga i hela Europa just nu, tror Koivunen. Också kopplingarna till nynazismen och likheterna mellan Immonens och Breiviks retorik fick omvärlden att reagera. – Det blev en positiv nyhet som lyfte upp medborgaraktivismens inflytande över det politiska samtalet, säger Koivunen. Den nya medborgaraktivismen engagerar fler än dem som vanligtvis är politiskt aktiva och fick sin början i kampanjen Tahdon för en jämlik äktenskapslag. Koivunen exemplifierar trenden med ett möte. – Efter demonstrationen förra tisdagen träffade jag en politiskt aktiv vän. Han sade att det under demonstrationer vanligtvis tar en timme innan han möter någon som han inte mött förut. Den här gången tog det en timme innan han mötte någon han kände.