Många upplever att vi just nu lever i en tid som känns inte enbart osäker utan direkt hotfull. De ­goda nyheterna (som Henrik Othman skrev om på ledarplats i VBL och ÖT 20.9. ) drunknar i ett flöde­ av elände, rädsla och hat och vi får en sned­vriden bild av verkligheten som gör den neråtgående, ­negativa spiralen starkare. Därför här en god nyhet gällande ett stort hot, ett hot av en sådan kaliber att vanliga dödliga sällan sätter någon tankemöda på det. Nämligen kärnvapenhotet. Rädslan för att världens kärnvapen ska komma till användning är sedan länge utkonkurrerad av rädslan för en enskild fanatiker med ett bombbälte runt midjan. Men det finns en given koppling mellan de här två hoten. Värre än enbart en grupp terrorister är en grupp terrorister som tagit kontroll över ett lands kärnvapenarsenal. Det finns nio länder i världen där det scenariot­ kunde bli verklighet. De nio kärnvapenmakterna förfogar sammanlagt över (åtminstone) 15 700 kärnstridsspetsar. USA och Ryssland har 1800 av sina kärnstridsspetsar ständigt avfyrningsklara; de kan avfyras inom loppet av några minuter. Över hälften av jordens befolkning bor i länder som antingen har kärnvapen eller hör till en allians som har det. Förhandlingarna om kärnvapennedrustning har år efter år resulterat i inga eller mycket anspråkslösa framsteg. Senaste förhandlingsrunda, i maj, var inget undantag. Ändå har kärnvapennedrustning varit FN:s mål sedan 1946. Men – och här kommer det positiva: Sedan 2007 pågår en global kampanj – ICAN, ­International Campaign to Abolish Nuclear Weapons – med sikte på att eliminera samtliga kärnvapen. Inte nedrusta alltså, utan avrusta. Det är en gräsrotskampanj med stödtrupper i ett 90-tal länder. Tanken är att medborgarna ska sätta press på de politiska beslutsfattarna. Det är en seg process som sällan ger rubriker. Men i höst har ett större antal europeiska parlamentariker (medlemmar i nationella parlament ­eller EU-parlamentet) valt att underteckna ICAN:s appell om att inleda förhandlingar om ett totalförbud. Inom loppet av några veckor har representanter för Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Finland, ­Island, Irland, Italien, Lettland, Luxemburg, Monte­negro, Slovenien och Spanien undertecknat­ appellen. Fast för Finlands del är det tillsvidare fattiga sex personer som satt sitt namn under, fem gröna och en vänsterförbundare. Anmärkningsvärt är däremot att brittiska ­Labours pinfärska partiledare Jeremy Corbyn stöder appellen. Det betyder att en person som har möjlighet att blir kärnvapenmakten Storbritanniens nästa premiärminister vill driva på kärnvapennedrustning. Britternas nuvarande konservativa regering har inga ambitioner i den här vägen. Tittar man efter hur många som stöder ICAN:s appell i Corbyns hemland hittar man en lång lista med namn. Vid sidan av ICAN-appellen finns också ett humanitärt upprop från 158 stater som i december i fjol var samlade i Wien. Där konstaterades än en gång att kärnvapen är det enda massförstörelse­vapen som inte är förbjudet i internationell lag och att den luckan måste täppas till. Att förbjuda kärnvapen (eller ordagrant ”stigmatisera, förbjuda och eliminera”) är inte ett radikalt förslag, betonades det. Det finns ett utbrett stöd för det över hela världen. 117 länder har undertecknat uppropet från Wien. Inget Natoland är tillsvidare med i den skaran. ­Däremot har parlamentariker från 16 av de 26 ­Natoländerna undertecknat ICAN:s appell. Sorgligt nog har, av någon anledning, inte heller de två nordiska länder som inte är med i Nato undertecknat uppropet från Wien. Ska Finland igen, som fallet var med förbudet mot landminor, vara bland de sista som ansluter sig till nedrustningsskaran? Också förbundet mot landminor kom till efter en medborgarkampanj. Den amerikanska aktivisten Jody Williams fick 1997 Nobels fredspris för den kampanjen. På ICAN:s hemsida säger hon: ”Regeringar säger att ett förbud mot kärnvapen är osannolikt. Tro dem inte.”