Jag drömde att jag var ihop med Tommy Lee. Det var inget konstigt med det. Vi var i Smedsby och han var väldigt mager på revbenen och snäll. Det var inget konstigt med det heller. Min historia med Mötley Crüe är inte lång. Vi går inte way back. Dom var tuffa pojkar som tuffa pojkar hörde på under pudelrockens 80-tal. I somras förändrades allt. Semestern kom, regnet föll, kvicksilvret låg på en tia. Jag satt på en villa och eldade. Men jag var långtifrån ensam. För jag hade lite slumpvis plockat med ”The Dirt – bekännelser från världens mest ökända rockband”. Den hade aldrig angått mej förut. ”Bered dej på a hell of a ride”, sa väninnan, mer insatt i ämnet. Visst blev det så. Genom whiskeydimmor och överdoser, sexorgier och bilkrascher. Med värstingar vid ratten, pojkar svikna av sina pappor, ja av alla. Mobbade missfoster, outsiders från dag ett. Plötsligt de mest älskade. Jag höll andan. Jag svängde blad och slukade det som låg runt nästa hörn. Regnet föll. November kom. En måndag kväll efter ett fruktansvärt terrordåd i Paris sitter jag högst uppe under taket i Globen, Stockholm. Ändlösa köer genom kroppsvisitering, blinkande uppmaningar om att kolla närmaste nödutgång. Det är nerver i luften av flera orsaker. Mötley Crües avskedsturné har pågått ett och ett halvt år. Finalen ska ske på nyårsafton i Los Angeles. Rykten florerar om en hemlig efterfest på stamstället Whisky a Go Go. Bandet är det första nånsin som signerat ett avtal om att aldrig mer turnera. ”All bad things must come to an end”. Framför mig snurrar nu Tommy Lee runt i luften med sitt trumset. ”You look fuckin’ great!” skriker han över den jublande massan. Sen ber han om ”a fuckin’ half minute of silence” för Paris. Själv lyckas han hålla sig i 16 sekunder. Nikki Sixx sätter sig på scenkanten och berättar om sin uppväxt i mormor och morfars husvagn i Idaho. Om den stulna kniven som symboliserar hans dröm. Plötsligt blänker ett knivblad till i luften och han mässar: ”If somebody tells you you’re not good enough, you keep doing it over and over and over ’til you make it! Am i right?!” Och han ber oss lysa upp Globen med mobilerna och där lyser som av 11000 tändare i mörkret. Och Nikki Sixx suckar. ”That’s fuckin’ beautiful”. Min historia med Mötley Crüe är inte lång. Och redan över. Kanske är det därför jag drömmer om Tommy Lee. Det är inget konstigt med det.