Finlandssvenskarna får två permanenta lärar­utbildningar, en i Vasa och en i Helsingfors, eftersom Åbo Akademi (ÅA) och Helsingfors universitet (HU) inte lyckades komma överens om principerna för ett samarbete. Det som nu händer är att HU i egen regi startar en permanent utbildning för 40 studerande från nästa år. HU ratade ÅA:s förslag om en behovs­prövning efter fem år och en fortsättning efter detta ifall det finns efterfrågan och finansiering. ÅA:s förslag skulle ha inneburit en uppsägningstid innehållande en garanti för dem som tas in att avsluta sina studier. I praktiken skulle ÅA där­igenom förbundit sig att tillsammans med HU utexaminera 280 klasslärare och ordna utbildning i Helsingfors fram till 2028. Med Vasas lärarutbildning inräknad skulle sålunda 1 120 lärare utexamineras under nämnda tid, vilket enligt ÅA:s rektor i Vasa, professor Göran Djupsund, borde räcka till (VBL 10.10). Men HU vill garantera klasslärarutbildningen i tolv år, vilket betyder att utbildningen pågår till minst 2035. Ingen utbildning i dag har enligt Djupsund sådana garantier. Skulle HU:s ambitioner blott och bart vara betingade av en insats för att lösa den påstådda lärarbristen i södra Finland skulle en behovsprövning vara det naturliga sättet att avgöra hur man går vidare. Finansieringen av utbildningen i Helsingfors är garanterad för fem år av Undervisningsministeriet och några finlandssvenska fonder. Det upplägget utgick från att HU och ÅA samarbetar. Nu måste HU skaffa tilläggsfinansiering medan ÅA har några miljoner euro för mycket . Ändå är det föga sannolikt att ÅA använder dessa pengar för att förverkliga sitt ”hot” att i egen regi starta en utbildning i Helsingfors, något som man nämnt som ett alternativ. Kanske också fonderna omvärderar sin finansiering då upplägget ändrades? Faktum är att vi nu får två konkurrerande lärarutbildningar för ett litet befolkningsunderlag. På sikt kommer det upplägget inte att hålla. Jämfört med resurseringen för de finskspråkiga utbild­ningarna måste vi klara oss med en. HU avsaknad av vilja till behovsprövning kan bara tolkas på ett sätt: HU vill etablera sin makt­position och köra lärarutbildningen i Vasa i sank. Med fondernas goda minne kör södra Finland över Österbotten, medan SFP står och ser på. SFP har ju av tradition en agenda för syd och en annan för Österbotten. Som brukligt är då konflikter uppstår ”inom familjen” tvår SFP sina händer, fråntar sig sitt ansvar och skyller på någon annan. Frågan inställer sig: Om inte SFP har inflytande ens över de interna strategiska svenska frågorna, vad har man då inflytande över? Om ingenting görs torde den permanenta lärar­utbildningen i HU:s regi innebära början på slutet för ÅA:s lärarutbildning i Vasa. För att undvika ett sådant öde måste ÅA:s fakultet för pedagogik och välfärdsstudier i Vasa (PF) höja nivån på sin intressebevakning. HU går in för en annan modell än ÅA eftersom utbildningens profil bygger på flerspråkighet. ÅA åter anser att lärarutbildningen ska ske på svenska. Där HU säger det som Undervisningsministeriet vill höra i termer av nationell och framför allt internationell positionering, så verkar ÅA hålla sig till regional nivå. Dessutom gör digitaliseringen intrång också inom undervisningen, vad väntar ÅA på? PF måste bli mycket bättre på att kommunicera vilka goda resultat man uppnått inom såväl utbildning som forskning. Nu har man alltför länge tagit stryk från alla håll. Det gäller också att utveckla PF:s och Vasas ställning, inom ÅA. Nu hamnar Vasa ofta i kläm mellan Jakobstad och Åbo. ÅA och PF bör arbeta stenhårt på att upprätthålla så bra relationer som möjligt till Utbildnings­styrelsen och ministeriet och även i övrigt ”springa i trapporna i Helsingfors” som aldrig förr. Och framför allt: stärka sin internationella profil. För att citera den framlidne svenske entreprenören Jan Stenbeck: ”Ska man simma med hajar gäller det att ha badbyxor av stål”.