Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. LIKNELSEN: Föreställ er att en enda aktör tar över samtliga skolor i en region – som, till exempel, kan h­eta Österbotten. Det sker under en p­eriod när det är mycket lönsamt att driva skolor. Ett antal goda decennier följer. Ägarna kan plocka ut en skaplig årlig vinst. Men så sker det stora förändringar i branschen. Att sådana varit på gång har länge varit uppenbart. Lönsamheten dalar. Det sam­arbetsförhandlas, skärs ner. Ägarna rycker på axlarna. ”Egent­ligen är det faktiskt inte vår uppgift att upprätthålla skolor. Har aldrig varit det. Våra stadgar i kombination med konkurrenslagstiftningen förbjuder oss att göra det.” Men de människor som behöver skolorna då? ”Tja, det finns ju andra regioner som har skolor.” Liknelsen – avsedd att föra tankarna till tidningsägande och journalistik – haltar förvisso. Utbildning är mer grundläggande än journalistik. Men det handlar ändå om lik­artad verksamhet. Oberoende medier är livsviktiga för demokratin; viktigare än någonsin i en turbulent och förvirrande tid. Tidningar är en hävstång för en ­region, utbildningsmässigt, kulturellt, ekonomiskt. I Svenska Öster­botten är tidningshävstången dessutom dubbelpipig, eftersom de svenska tidningarna är minoritetens spegel. Utan egna medier förvandlas finlandssvenskarna till Tove Janssons osynliga barn. Nu om någonsin, när HSS Media-bolagen än en gång samarbetsförhandlar och 30 arbetsplatser är ­hotade, måste Harry Schaumans stiftelse tala klarspråk. BAKGRUNDEN: Stiftelsen köpte ­Vasabladet av tidningens mång­åriga ägarsläkter, Sundquistarna med flera, år 1988. De anställda inklusive journalisterna såg det då som en trygg, svenskösterbottnisk lösning. HSS var ju en kulturstiftelse, det skulle säkert bli bra. Några år senare köpte HSS ­dåvarande Jakobstads Tidning, finsk­a lokaltidningen Pietarsaaren Sanomat och Syd-Österbotten. Allra sist införlivades Österbottningen i Karleby i skaran, i ett skede när tidningen var illa ute ekonomiskt. Öster­bottningen och Jakobstads Tidning sammansmältes till en enda tidning, Österbottens Tidning, v­åren 2008. Samtliga svenskösterbottniska tidningar ägs alltså sedan länge av HSS, via det helägda dotterbolaget HSSMedia-bolagen Ab. Affärsmannen Harry Schauman (1879–1932) hade en dröm om ett vitaliserat Österbotten, om att lyfta sin region och dess invånare. För att komma några steg närmare drömmen grundade han 1920 Svensk-Österbottniska samfundet med uppgift att befordra vetenskap, litteratur och konst i landskapet. Nästa steg blev Harry Schaumans stiftelse, registrerad 1933. Stiftelsen tillkom för att förvalta och förkovra Schaumans förmögenhet, det vill ­säga dra in pengar. Men av dessa pengar skulle 70 procent gå till de ädla ändamål Svensk-Österbottniska samfundet stod för. Samfundet har att – genom understöd och stipendier – sprida pengarna över österbottnisk vetenskap, utbildning och kultur. KRISEN: Trenden med sjunkande tidningsupplagor började göra sig gällande redan kring 1990, ungefär samtidigt som stiftelsen blev tidningsägare. Länge var de svensk­österbottniska tidningarna tämligen oberörda av den här trenden; upplagan sjönk betydligt långsammare än den gjorde i övriga landet eller internationellt. HSS Media-bolagen har bara gått med förlust i två år, 2013 och 2014. Ännu under perioden 2009 och 2013 – då krisen i branschen och osäkerheten inför framtiden var nog så ­uppenbar – tog ägarna ut ett par miljoner i dividend. En av Finlands journalistförbunds ekonomiska experter, som gått i­genom räkenskaperna, gör bedömningen att stiftelsen ägnat sig åt osund dividenduttagning, det vill s­äga tagit ut så mycket ur tidningshusen att det äventyrat deras långsiktiga överlevnad. TYSTNADEN: Stiftelsen är en aktiv och engagerad tidningsägare står det på stiftelsens hemsida. Stiftelsen är ingen hydra som ska demoniseras, än mindre ska enskilda företrädare för stiftelsen demoniseras. Men åtminstone från ett journalistiskt arbetstagarperspektiv har engagemanget varit ganska osynligt och/eller oklart. Och när det verkligen började kärva till sig blev det en karusell på centrala p­oster på VBL: fem chefredaktörer och fem verkställande direktörer (siffrorna inkluderar tf, alltså inhoppare) unde­r loppet av sju år. Och fem sam­arbetsförhandlingar: 2008, 2009, 2012, 2013, 2015. I december i fjol publicerade Wivan Nygård-Fagerudd, Svenska kulturfondens tidigare delegationsordförande, en debattartikel i VBL. I den står bland annat följande: ”Att stöda stiftelseägda tidningar och förlag med skattefria utdelningsmedel är problematiskt också fast det gäller något som uppfattas som allmännyttigt (…) De konkurrerar i princip med andra förlag och tidningar på en marknad som styrs av konkurrenslagstiftningen. Stiftelselagen är så sträng att en stiftelse inte ens får grundas om ändamålet är att bedriva affärsverksamhet. Det är i den här ekvationen balansgången blir svår när exempelvis Harry Schaumans Stiftelse äger dagstidningar i Österbotten solida tidningsbolag som stiftelsen en gång i tiden köpt inte för att trygga informationsspridningen på slätten utan för att de är lönsamma. Då världen förändras och hela mediebranschen snarast är i behov av stöd kommer tidningsägandet i en ny och annan dager. HSS uppgift är att stöda vetenskap, utbildning och kultur på svenska i Österbotten. När stiftelsens tidningar utsätts för nedskärningar riskerar förutsättningarna försämras för vetenskap, utbildning och kultur på svenska i Österbotten.” Också efter den artikeln, där frågorna ställdes av en person inifrån stiftelsevärlden kom svaret bara i form av en ekande tystnad. FRÅGORNA: Är alla juridiska möjligheter för stiftelsen att bära ett större finansiellt ansvar för tidningarna verkligen grundligt utredda? Och, ifall juridiken inte ställer till problem, finns det ett tillräckligt stort och ärligt intresse för tidningarna och en grundmurad förståelse för deras samhälleliga betydelse? I hur hög grad har dividenduttaget minskat i takt med att siffrorna blivit alarmerande? Finns det möjlighet till ”omställningsbidrag”? Är en modell där tidningsverksamheten skulle vara självbärande men inte vinstgivande omöjlig med stiftelsen som ägare? För minoritets­media kan ju aldrig bli några utpräglade vinstmaskiner; det är en grundpremiss. Vad säger Svensk-Österbottniska samfundet som är den renodlat kulturbärande av Harry Schaumans skapelser? Samfundsordförande Kjell Herberts, till exempel? Stiftelsen har genom sitt mål­medvetna förvärv av samtlig­a svensk­österbottniska tidningar fått i sin hand ett kapital som byggts upp av generation efter generation av ­öster­bottniska tidnings­prenume­ranter. Prenumeranterna har betalat för att få tillgång till relevant information på sitt ­modermål i sitt hemland. De har inte betalat för att stödja uppbyggnaden av högskolesektorn i Vasa, som HSS stött och stöder – hur angelägen för regionen den än är. De har inte betalat för att en varierande skara österbottningar via Svensk-Österbottniska samfundet årligen ska få stipendier med vars hjälp de kan fortbilda sig eller förverkliga sig själva – hur välgörande det än är. De har inte betalat för att det ska finnas uppvärmda trottoarer i Vasa – en av prestationer stiftelsen lyfter fram på sin hemsida – eller för att stiftelsen ska vara den största privata fastighetsägaren i Vasa. De har betalat för att ha tidningar som skriver för dem, om dem. I sista hand kommer frågan ”Hur ser ni på ert tidningsinnehav?” från de österbottniska tidningskonsumenterna. Från regionen själv. ­Journalisterna är enbart prenumeranternas och regionens elaka ombud.  PS. I dag pågår också en diskussion om behovet av journalistik överlag, i en tid när många tycker sig vara kapabla att var­a s­ina egna journalister. Och givetvis har också journalist­kåren ett ansvar för hur b­ranschen rider ut krisen. Men det är t­eman som måste få en egen mässa. I det senaste numret av Finlands journalistförbunds tidning Journalisti/Journalisten (www.journalisti.fi) ingår uttalanden av ­företrädare för stiftelsen och HSS­Media-bolagens ledning. Rubriken är ”Det här är vår sista chans”, ett citat av vd S­vante Wahlbeck.