Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Onsdagen den 24 april 2013 börjar som ännu en vanlig arbetsdag på textilfabriken Rana Plaza i Dhaka, Bangladesh. Medan regnet smattrar utanför har 3 122 textilarbetare en lång arbetsdag framför sig inne i den åtta våningar höga fabriken som är undermålig och delvis olagligt byggd. Dagen innan har fabriken utrymts på grund av sprickor i väggen men i dag måste jobbet fortsätta. Orderlistan med beställningar från bland annat Benetton, Mango, Walmart och The Children’s place är lång. Strax före nio stannar alla maskiner. Strömmen har gått, vilket inte är helt ovanligt och därför i­nte heller väcker någon större oro. Men sedan går allt väldigt snabbt. Väggarna börjar vibrera och d­ammet yr. Innan någon hinner reagera kollapsar byggnaden. Klockan visar 8.57 och över 3 000 människor, främst unga kvinnor, ligger begravda och fastklämda under enorma betongmassor. Dödsiffran landar till slut på 1 129 och alla tiders dödligaste industri­olycka i textilbranschen är ett faktum. I dag har det gått två år sedan Rana Plaza kollapsade. Dagen uppmärksammas visserligen med hashtaggar och aviga kläder men i praktiken har lite hänt sedan den ödesdigra dagen, både inom textilindustrin globalt sett och för de anhöriga i Dhaka. I två års tid har internationella arbetsorganisationer försökt samla ihop 30 miljoner dollar till en ersättningsfond som ska delas ut till de anhöriga och till dem som skadats i olyckan. Utgångspunkten har varit att alla klädföretag som haft verksamhet i Rana Plaza ska bidra. Faktum är att många har vägrat och jobbet har varit arbetskrävand­e. Länge vägrade ett av de största kläd­företagen, B­enetton, att betala men företaget meddelade till slut förra veckan att man bidrar med 1,1 miljoner dollar. Det här efter massiva påtryckningar. Först i dag kan de första utbetalningarna från fonden göras. Alla drabbade får en ersättning på 50 000 taka. Det här är dryga 600 euro. I ett senare skede hoppas man kunna betala ut mer. En ljusglimt är dock Accord-avtalet, ett j­uridiskt bindande avtal mellan klädmärken och fack­föreningar, som fäster uppmärksamhet på fabrikernas brand- och byggsäkerhet. Avtalet kom till efter R­ana Plaza-olyckan och tack vare det har nu 1 200 fabriker kontrollerats. Men vem bär egentligen ansvar för det billiga m­odet? Är det konsumenterna som fortsätter att konsumera besinningslöst (upp till 17 kilo per person och år) eller är det klädföretagen som i jakt på större vinster pressar ner tillverkningspriserna? Eller kan det rent av vara fabrikernas fel som i rädslan för att förlora beställningar inte vågar höj­a sina tillverkningspriser? Eller borde blickarna snarare riktas mot den bangladeshiska rege­ringen som har en officiell lönekommitté som b­estämmer textilbranschens minimilöner? En sak är i alla fall säker. Det är textilarbetarna i Asien som betalar det allra högsta priset. För kvar står det faktum att textilbranschen är stor i Bangladesh. Uppskattningsvis jobbar närmare 3,6 miljoner människor inom branschen. Närmare 5 000 textilfabriker står tillsammans för 80 procent av landets export. Det säger sig självt att en bojkott av kläder gjorda i Bangladesh b­ara skulle leda till två saker. Total kollaps av landets ekonomi och att produktionen flyttar till något annat land. Inte ens textilarbetarna själva vill att västvärlden ska bojkotta kläder gjorda i Bangladesh, det leder i värsta fall till att de förlorar sina jobb och den lilla lön de har. Det som vi däremot borde inse, acceptera och k­räva är att kläderna borde kosta mer. Kostar de mer förstår vi också att ta hand om dem och k­öpa med lite större eftertanke. Ett högre pris kund­e också garantera att textilarbetarna får en lön som går att leva på, men framför allt mänskliga arbets­förhållanden. Ingen är gjord för 80 timmars arbets­veckor med en månadslön från 27 euro. Det är därför vi i dag klär oss i aviga kläder och frågar klädföretagen vem som gjort våra kläder med hashtaggen #whomademyclothes.