Det var bara en tidsfråga innan migrantsituationen i franska Calais skulle koka över – och i veckan gjorde den det. – Jag var där. Jag såg det inte med egna ögon, men jag såg hur allt stannade upp och hur ett tåg backades tillbaka för att någon hade dött, säger 26-åriga Hishamalmke Alsheif från Sudan. Han syftar på natten till i onsdags, då kanaltunneln mellan franska Calais och brittiska Dover registrerade totalt 1 500 inträngningsförsök i vad som beskrivits som en av migranternas mest omfattande tunnelstormningar i sommar. – Det blev kaos. Polisen slog oss och sprejade oss (med pepparsprej), säger Alsheif och visar upp ett sår på smalbenet. I torsdags kom veckans andra dödsbud. En man dog av de skador han ådrog sig vid en liknande rusning några dagar tidigare. Sedan onsdagens jätterusning pratas det mer om säkerhet än någonsin när det gäller Calais. Utöver taggtråden, barriärerna och de hundratals med poliser som redan är på plats har regeringarna i London och Paris precis enats om att lägga sju miljoner pund (närmare nio miljoner euro) på att skärpa säkerheten där. Men en del ifrågasätter vad det är för slags säkerhet det handlar om. – Att säkra landsgränser är en helt annan sak än att säkra människoliv, säger Christian Salomé, ordförande för den lokala hjälporganisationen lâ Auberge de Migrants och fortsätter: – Sedan mer stängsel kom upp i juni är det fler som har omkommit. Den här sortens säkerhet är dödligare, säger han och pekar på att tio personer har dött sedan i juni. – Det är ju inte som om migranterna kommer att sluta försöka. Däremot tar de större risker. Medan företaget Eurotunnel ondgör sig över kostnaderna, fortsätter Frankrike och Storbritannien att skjuta över ansvaret på varandra. Paris skylls för att inte hålla bättre på sina gränser och London för en onödigt stor protektionism. Ingen vill hållas ansvarig för att omkring 2 500 papperslösa migranter sitter fast i den lilla hamnstaden. I tältlägret Jungle går många omkring med öppna skärsår, bandage eller gips. Om de inte ådragit sig skadorna under den livsfarliga resan hit så har de blivit skadade nu. Amed, 27, är ifrån Sudan och bröt foten häromveckan när han föll ned ifrån det tåg som han lyckats klättra upp på. – Jag mår jättedåligt. Jag kommer inte att kunna göra ett nytt försök på sex veckor nu, säger han och pekar på gipset. På frågan om det är värt risken att prova igen ser han nästan förvånad ut. – Du vet väl vad som händer i mitt land? frågar han och hänvisar till den väpnade konflikten i hemlandet och fortsätter: – I England får jag hjälp med en gång. Asyl och någonstans att bo. Och så kan jag engelska. Om jag ansöker här kommer det (asylprocessen) ta minst ett halvår och under tiden måste jag bo på gatan, precis som nu. För Alsheif, som varit på väg emot England sedan 2011, gäller samma sak. Han tänker inte ge upp när han är så nära målet. – Jag kommer att försöka varje natt.